camillanordahl

Det bara far runt massa tankar i mitt huvud för tillfället. Känner mig allmänt nere, deppig, irriterad, arg, ledsen. Har mått såhär till o från i flera veckor. Orkar inte. Vill inte vara den irriterande/arga/ledsna/ mamman/sambon längre. Jag vill vara den "gamla, vanliga" Camilla som alltid var glad, positiv. Eller iallafall försökte se allt till det positiva, hur än sitvationen var, eller såg ut. Nu är det liksom inte ens på tal, känns som att jag inte ser någonting till det positiva längre. Allt känns bara som en enda stor "börda". Och jag förstår verkligen inte ur jag kan må såhär, eller varför jag tänker/tycker såhär. För allt omkring är hur BRA som helst. Jag har en underbar sambo, som finns där för mig i vått o torrt. Han har verkligen gjort så mycket för mig! Jag har 2 st underbara, friska barn som är mitt ALLT. Ett fast jobb, o underbara jobbarkompisar som jag trivs kanon med! Allt har löst sig med mina skulder, så inom en snar framtid kan vi börja kolla på hus och införskaffa oss det om det är så. Så allt som för bara några månader sen såg hopplöst ut, har idag löst sig och är hur BRA som helst! Varför kan jag då inte må bra också? Vad är det som hindrar mig till det? Varför? Varför och åter varför? Blir galen på allt.

Det kanske är som en kompis sa till mig för någon dagsen. "Det är kanske nu, när allt äntligen har/börjat lösa sig som allt kommer över dig? Allt som du har gått o burit på alla dessa år, släpper och det är för myckt att hantera på en gång?!" Kanske är så. Allt som äntligen börja lösa sig, det är för bra för att vara sant? Kanske inte är menat att jag ska ha det bra? Klart det är. Men varför känns då inte allt  bara bra, utan bara pest?

Jaja. Antar att det inte går och få svar på idag, imorgon, eller om en vecka. Utan tiden får utvisa, och jag hoppas på att jag snart mår bättre igen. För detta tär om inte bara på mig. Utan min familj. Dom vill ha tillbaks sin "riktiga" mamma/sambo igen!